Swedish Albanian Arabic Bulgarian Croatian Czech Dutch English Estonian French German Greek Persian Polish Romanian Serbian Slovak Slovenian Spanish Turkish

Dag 1

Skolans bus på väg till Almviks gårdSkolveckan närmade sig sitt slut, vi var trötta, sådär som man är en fredag eftermiddag. Istället för att göra det som jag vanligtvis gör en fredag kväll: slappa, se på en film & äta gott hade vi bestämt oss för att ”jobba över.” Vi skulle bege oss till Almviks gård och Hare Krishna. Vi hade planerat och sett fram emot detta under en lång tid, men ändå var vi allt bra sugna på att få vara lediga. Så hoppade vi in i skolans buss och begav oss.

Lite pirriga och fnittriga gick vi mot dörren in till själva templet. Där väntade en munk på oss.På vägen pratade vi om vad vi förväntade oss av äventyret. Var allt det vi hört om denna påstådda sekt sant? När vi passerat Järna blev vägen smalare och smalare. Bussen skumpade fram i det snöklädda, mörka landskapet. Väl framme kliver vi in i en gammal ladugård. Allt är tyst. Lite pirriga och fnittriga gick vi mot dörren in till själva templet. Där väntade en munk på oss. Med ett stort leende välkomnade han oss. Vi satte oss ned för ett djupt samtal om rörelsen och hans liv. Hans lugn smittar av sig till oss och vi börjar komma ned i varv efter ännu en stressig vecka. Vi avslutar kvällen med kvällsfika tillsammans. En nunna har bakat bröd och sockerkaka, samt bjuder på soppa och hemgjort te. Vilken gästvänlighet!

 

Dag 2

Väckarklockan ringde 3.50. Jag trodde inte det var sant. Jag försökte väcka liv i min kropp, men efter att ha halvslumrat mig igenom natten i ett främmande hus med alla dess för mig okända ljud kände jag mig rätt mör. Men jag var ju så nyfiken på allt som väntade denna dag, så det drev mig ut i kylan. Än en gång tillbaka i templet. Ett vackert kyrkorum med estetik i indisk stil breder ut sig framför oss. Krishnas och Prahupadas altare utgör dess nav. Gudabilderna badas, kläs och smyckas flera gånger om dagen. Jag känner mig som en inkräktare.Ett vackert kyrkorum med estetik i indisk stil breder ut sig framför oss. Krishnas och Prahupadas altare utgör dess nav. Ni vet som sådana där turister som besöker aboriginer och ber dem dansa en regndans medan de fotar för att visa släkten när de kommer hem. Rädslan att göra fel finns där. Jag vill så gärna visa dem respekt. Jag har min stora kamera hängande kring halsen, men det känns fel att störa lugnet i rummet med en blixt. Så sätter ceremonin att väcka Krishna igång. Människor droppar in. Någon sjunger, någon spelar trumma, någon dansar, någon tänder rökelse och renar sig själv. Begreppet ren verkar viktig inom denna religion, liksom inom de flesta. Vi renar oss med eld, vatten, blommor, rökelse och olja. Efter ett tag bärs ett heligt träd in och de frågar om vi vill vara med och gå runt det samtidigt som vi skall sjunga ett mantra. Jag känner mig så fånig. Gör jag rätt? Men så tänker jag på alla gånger jag dansat runt julgranen och midsommarstången och då känns det mer naturligt. Många religiösa högtider hålls för att känna gemenskap, men här känns det som att alla går in i sig själva och inte alls fokuserar på kollektivet.


Efter morgonens första ceremoni är det dags för en paus.Efter morgonens första ceremoni är det dags för en paus. Sen kommer barnen. Det är så intressant att se hur naturligt det är för dem att falla ned på knä inför Krishnas bild. Tillsammans med sina föräldrar i en spontan omfamning visar Krishna sin kärlek. Barnen sjunger en sång på sanskrit och våra hjärtan smälter. Så går de iväg för att måla och höra berättelser ur Bhagavadgita. Vi andra stannar kvar och har en till ceremoni liknande den innan med ytterligare mycket vacker sång och dans. Efter följer en stunds textläsning. Det är en mycket informell stund där de turas om att läsa och stannar upp för att diskutera texterna. Ibland tycker de olika. Ibland säger de öppet att de ej vet vad som står där. Om jag jämför med mina besök i svenska kyrkan under min uppväxt känns detta som en mycket friare form. En av munkarna använder sin padda..En av munkarna använder sin padda för ändamålet. Budskapet med texten de valt för dagen är bla att ju mer du älskar andra ju mer får du tillbaka. Det kan vi väl alla skriva under på! Nu är det dags att prova på meditation. Jag har genom åren försökt mig på detta samt yoga och aldrig lyckats. Den inre stressen gör mig rastlös. Vi får radband och ett mantra att säga. Jag provar en stund men det känns ingenting. Mukunda Das berättar att första gången han provade detta kändes det underbart. Jag drar slutsatsen att det här är inget för mig.Vi får radband och ett mantra att säga

Så äter vi lunch tillsammans. Det är trevligt. Vi pratar, skrattar, barnen springer runt och leker och så bjuds det på hemmagjort godis. Efter att ha umgåtts en del med Mukunda, som även han berättar om rörelse och sitt liv, beger vi oss ut i byn för att se på husen och företagsamheten. Först hälsar vi på hos vår guide, en munk som lever i celibat. Han har ingen el och huset är mer som en enkel sommarstuga. Tankar om mitt materiella liv snurrar i huvudet. Hur lever jag egentligen? Så besöker vi sågen, klappar de heliga åldrande korna i ladugården, passerar växthuset, bageriet, gästhuset och alla villorna. Efter turen är det dags för vår hemfärd. Vi skiljs åt med löften om att ses igen. Så besöker vi sågen, klappar de heliga åldrande korna i ladugården


I bussen hem börjar reflektionerna kring besöket att formas. Skulle jag kunna leva så här? Varför kallas detta för en sekt? Jag såg ingen hierarkisk ledare utan alla var delaktiga & jämlika. Jag såg ingen isolering, vi var ju där & Mukunda visade foton där hans familj kramas och skrattar med släkt och familj som ej är med i rörelsen. Jag såg ingen mind-control då de diskuterade och tyckte olika i teologiska frågor. Var allt ett skådespel för oss för att snärja oss in i religionen? Det har jag svårt att tro. Än en gång får jag se hur vi människor har fördomar. Hur vi matas av media att tycka och tänka på ett visst sätt. Jag kanske inte tror på Krishna eller vill meditera dagarna i ända, men jag är tacksam för att människorna vi mötte ville dela med sig av sitt synsätt och sitt liv till oss! Ett stort tack!


/Beteendevetarna på Samhällsprogrammet år 2

PW Social