Min resa till the Sunshine State

Queensland är Australiens nordöstligaste delstat. Sunshine State som den kallas, är ett populärt resmål, främst på grund av det stora barriärrevet som sträcker sig längs hela kusten. Men det är också ett bra ställe för den som vill uppleva Australiens regnskogar. Det här reportaget handlar om min resa till norra Queensland med min familj.

Cairns heter staden som blir den första erfarenheten av norra Queensland för de som anländer med flyg. Cairns är ingen stor stad, men den växer i snabb takt. De två pelarna som Cairns vilar på är flygplatsen och hamnen. Cairns hamn är ingångsporten till det stora barriärrevet, som ligger cirka en timmes båtfärd ut i havet. Hamnen liknar en flygplats i sig, med en stor inglasad hall där de olika researrangörerna likt flygbolag har varsin liten incheckningsdisk.

Att tänka på innan du reser till Queensland

Värmen
Tropiskt klimat råder. Räkna inte med temperaturer under 35 grader.

Solen
UV-strålningen här är allt som oftast klassad som "extrem", så använd solkräm om du vill undvika solbränna/hudcancer.

Myggen
Om du ska besöka regnskogen, kan du räkna med att det finns ett obegränsat antal mygg, knott och andra små irriterande insekter som vill åt ditt blod. Slarva inte med myggmedel.

Maneterna
Det finns flera olika manetarter i Havet utanför Queensland. Vissa är i stort sätt ofarliga och vissa kan orsaka din död. Bada inte utan en "anti-manet"-dräkt.

Tiden
Trots att Cairns ligger rakt ovanför Sydney på kartan, i samma tidszon, så är det en timmes tidsskillnad. Kom ihåg att ställa om din klocka, annars riskerar du att gå upp en timme för tidigt när du ska ut med båten på morgonen.

Det märks att turismen är en stor del av staden då man inte ser så många bostadshus där, de flesta av byggnaderna är vandrarhem, hotell, caféer, restauranger eller turistbyråer. Det finns inget att göra i själva staden, det finns inte ens en strand. Alla turister som kommer till Cairns gör det för att göra utflykter till olika attraktioner i områdena utanför staden.

Men när vi landar på Cairns flygplats efter en tre timmar lång resa från Sydney, åker vi istället för att stanna i staden till den lilla byn Port Douglas som ligger cirka sex mil norrut. Port Douglas är en gammal fiskeby, som precis som Cairns nuförtiden är mer inriktad på turism. Port Douglas vill framstå som lite exklusivare än Cairns; restaurangerna är dyrare och så är även affärerna. Vi går förbi en restaurang som har "bring your own meat-barbecue" kvällen i fråga. Man kan fråga sig om det inte är bättre att ta med sig köttet från något djur, istället för att grilla sitt eget kött, det kan väl aldrig sluta väl?

Port Douglas har också till skillnad från Cairns en lång vacker sandstrand, men under sommaren (ca november - april) förekommer dödliga brännmaneter i vattnet längs hela Queenslands kust, så att bada på stranden är inte rekommenderat om du inte iklär dig en så kallad "stingsuit" för att skydda dig från maneterna.

Port Douglas har också en rejäl hamn, med massor av båtar som kan ta turisterna ut till revet. Båten som vi åker ut med heter "Sailaway IV" och är en liten katamaran, som har plats för 20 passagerare och tre besättningsmän. Det finns också möjlighet att åka ut till revet med större båtar, som har plats för hundratals passagerare. De mindre båtarna är att rekommendera om man vill slippa trängas med 100 andra snorklare, och besöka mer exklusiva delar av revet dit bara mindre båtar har tillträde. Men framförallt är de små segelbåtarna mycket mysigare än de stora bullrande "färjorna".

Det tar ungefär en timme att åka ut till revet. Under tiden går båtens crew igenom säkerhetsföreskrifterna, vilket inte är så tråkigt som det låter eftersom de blandar in lite stå-upp komik i det hela för att få oss passagerare uppmärksamma; "Den här är perfekt för våra nyzeeländska passagerare, det finns ingen flytväst i hela världen som är enklare att använda."

Vår destination är Low Island, en liten ö där det inte finns några andra båtar än vår. Vi blir avsläppta på stranden, där vi tar på oss våra snorklar, cyklop, simfötter och stingsuits. Sen följer vi efter guiden ner i vattnet och hon simmar runt och pekar på sevärda saker. På revet under oss finns koraller i alla dess färger och former, fiskar som skulle räcka till middag för sex personer, musslor stora som hus, sköldpaddor som simmar i slow motion, bläckfiskar och en och annan stingrocka. Det är mer än 25 grader i vattnet så man tröttnar inte på att snorkla förrän man känner ett behov av mat. Och lagom tills att man har simmat tillbaka till och kravlat upp på båten har kaptenen dukat upp buffén. Den består bland annat av högklassig potatissallad och rostbiff.

Efter att kaptenen har släppt av sina passagerare och guider på Low Island för snorkling, ligger SAILAWAY IV en bit ut från stranden och väntar. Ombord på båten håller kaptenen på att förbereda lunchen.

Efter lunchen får de som vill snorkla lite till, lite längre ut i havet där det finns hajar. Jag ser några hajar från båten, men ingen när jag är nere i vattnet, tyvärr. När det är dags för hemresa skiner solen som aldrig förr, trots att det är i början på Mars, den regnigaste månaden på året. Kaptenen stänger av motorn och hissar seglen, och vi glider lugnt och tyst tillbaka till Port Douglas. Mer avslappnad miljö får man leta efter.

Papegojfisk

Men revet är inte allt som finns att utforska i norra Queensland. Man brukar säga att det är här regnskogen möter revet. Och nästa morgon ger vi oss av på en arrangerad resa till Cape Tribulation, som ligger några mil uppåt kusten, mitt inne i djupaste djungeln. Vi gör några stopp på vägen och får uppleva Australiens djurliv i både vild och tam form. Det första stoppet på resan är "The rainforest habitat wildlife sanctuary" i Port Douglas. Stället är ungefär som en liten djurpark. Där får vi klappa pytonormar och babykrokodiler och handmata kängurur och wallabies.

Närkontakt med en glupsk liten känguru.

Sen är det dags för en flodtur på Daintree river. Pråmen som för oss fram på den mangrovekantade floden körs av en glad crocodile-dundee-klon. Han förklarar med sin karakteristiska dialekt att nu är vi i krokodilmarker . Det är dock parningssäsong för krokodilerna så vi ska inte hoppas för mycket på att se några, de är djupt inne i mangroven, upptagna med andra saker än att välta båtar.

Båttur på Daintree river.

Men efter en kvarts kryssning får Dundee ett meddelande på sin radio. Det är en av hans kollegor, och de har en konversation, som trots att den bara varar några sekunder innefattar ordet "mate" (Australiensiskt tilltalsord till din kompis/kollega/släkting/främling, uttalas "majt") inte mindre än fem gånger. Skepparen ändrar kurs och styr in på en sidoflod. Plötsligt stannar han och pekar in i mangroven. Ungefär tio meter in i träsket ligger en treårig krokodil och ser tjock och oerhört lömsk ut. Och vår tur med krokodilskådandet tar inte slut där, vi får även syn på en mindre krokodil, uppskattningsvis elva månader gammal, som har kravlat upp i leran för att skydda sig mot sina fullvuxna artfränder som är på jakt nere i floden och mycket väl kan tänka sig att äta honom. Kannibalism är inget hinder i krokodilvärlden.

En ung krokodil vilar ut i leran.

Efter 40 minuter är krokodilsafarin över och vi fortsätter vår bussresa mot Cape Tribulation. På vägen stannar vi och badar i en annan mindre flod. Vi stannar också på en utkiksplats där det finns myror som smakar citron när man slickar på dem. Efter en fullspäckad dag anländer vi till den lilla by som var resans mål. Med betoning på lilla. Här finns fyra små vandrarhem, en liten affär och obeskrivligt mycket djungel. Vandrarhemmet vi bor på heter "Cape Tribulation Beach House", vilket är skapligt vilseledande då det ligger inne i djungeln uppskattningsvis hundra meter från stranden. Ett litet minus för falsk marknadsföring, men annars är stället trevligt. Det finns en fin restaurang och ett poolområde, och det finns, hör och häpna, ett internetcafé.

Vildmarkskänslan är stark när man delar hus med världens största nätbyggande spindel (om man inte räknar den i Sagan om Ringen).

Men vår långa dag är inte slut där, runt sjusnåret på kvällen kommer en kille som heter Lee och hämtar upp oss i sin minibuss. Sen åker vi till de andra vandrarhemmen och hämtar upp andra människor ända till bussens maxkapacitet, elva personer, är nådd. Vi är på väg om möjligt ännu djupare in i regnskogen för en nattlig promenad bland skogens väsen. På vägen beklagar sig Lee över det stora dödstalet för överkörda ormar i området, samtidigt som han far fram som en biltjuv (busstjuv) på den lilla grusvägen, vilket väcker tanken att Lee själv förmodligen ligger bakom en stor procentuell andel av de avlidna stackars kräldjuren.

Det är mycket möjligt att vi hade fått större utbyte av att ta en regnskogspromenad på egen hand, istället för den organiserade gruppturen vi valde. Går man ut i skogen själv slipper man garanterat ett gäng högljutt babblandes italienare som går bredvid en och förstör stämningen och skrämmer bort djuren.

När jag vaknar nästa morgon räknar jag antalet myggbett på min kropp till 63. Ändå hade jag myggmedel. Bara att vila upp sig vid poolen ett tag tills det är dags att åka buss tillbaka till Cairns, för att senare åka "hem" till storstaden, många erfarenheter rikare och flertalet centiliter blod fattigare.


///Samuel Schuster